Sitter och gråter i min ensamhet vid köksbordet. Resten av familjen har flytt huset eftersom jag ska städa inför husvisningen. Men var ska jag ta vägen? Pengarna räcker inte, vart ska jag flytta? Mannen har redan köpt nytt boende, själv har jag inte råd. Kanske borde jag tänkt på det innan? Men när styrkan plötsligt fanns där tog jag mod till mig. Ett mod som svikit mig nu av ekonomiska skäl.
Hursomhelst så kan jag inte lämna detta destruktiva liv, det går bara inte. Ska jag lämna mina barn i klorna på ondskan? Alldeles ensamma med honom? Hoppas att de på någon underligt sätt överlever? För jag gör det definitivt inte. Det känns fruktansvärt hopplöst just nu. Det känns som om jag är tillbaka från början, 10 år tillbaka i tiden. Cirkeln är sluten nu. Jag kommer aldrig ur den...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar