torsdag 16 augusti 2012

Att leva med en vardagspsykopat

Som inläggets rubrik beskriver, så är det något jag har personlig erfarenhet av under nästan 10 års tid. Jag är expert, eller rättare sagt borde vara. Men det är inte förrän nu, ett decennium senare som jag vaknat upp. Tack vare vänner, goda vänner och en ny självinsikt. Denna insikt, detta uppvaknande, bestod i mitt äldsta barns död. En hemsk upplevelse, erfarenhet, som jag absolut velat vara utan. Men det var det som krävdes. Det som krävdes för att jag skulle kunna genomskåda min man. Alltför sent naturligtvis, men ändock. Ett uppvaknande som skakat min värld än en gång, men ett måste för min överlevnad.
Jag är kvar. Jag är här. Jag är här för att stanna så länge mina gener, ödet, naturen tillåter.
Fortsättning följer...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar